Gårdsförsäljningen håller på att ta steget från politiskt experiment till valfråga.
När finansminister Elisabeth Svantesson (M) nyligen besökte Askersund pekade hon på gårdsförsäljningen som ett konkret exempel på en reform som stärkt företagandet utanför storstäderna.
– Det har gynnat företagande på landsbygden, som ofta är väldigt stort, sade finansministern.
Det är ett intressant påstående. För första gången börjar gårdsförsäljningen användas inte bara som en genomförd reform utan som ett resultat av regeringens ekonomiska politik. Men finns det siffror som stödjer bilden? Vinsverige har under året undersökt utvecklingen hos ett antal svenska vingårdar. Resultatet ger faktiskt Svantesson stöd på flera punkter.
På Kullabergs Vingård uppskattas antalet besökare ha ökat med omkring 15 procent sedan gårdsförsäljningen infördes. Vejby Vingård rapporterar omkring 25 procent fler besökare, ovanpå en redan positiv trend. Hos Skepparps Vingård är ökningen cirka 50 procent. Och på Ekesåkra Vingård uppskattas besökarantalet ha ökat med hela 70 procent.
Det är svårt att avfärda som en marginell förändring. På Kullaberg beskriver man också ett tydligare intresse för själva vingården sedan reformen infördes. Det är viktigt, eftersom gårdsförsäljningens ekonomiska betydelse inte enbart kan mätas i antalet sålda flaskor. En besökare kan boka en provning, äta, handla andra produkter och i vissa fall övernatta. På Skepparp märks just detta. Fler gäster handlar i butiken, provar vin, äter och stannar längre på gården. Gårdsförsäljningen fungerar därmed som motor för en betydligt större del av besöksnäringen.
Även försäljningssiffrorna är intressanta. På Skepparps Vingård låg gårdsförsäljningen under juli på omkring 750 flaskor i veckan. Ästad Vingård säljer omkring 450 flaskor i veckan under sommaren och cirka 310 flaskor per vecka under övriga delar av året. På Ekesåkra varierar försäljningen mer med säsongen: cirka 40 flaskor per vecka i juni, omkring 100 i juli och 70 i augusti av gårdens mousserande vin.
För Vejby är det dessutom framför allt de dyrare flaskorna, medaljvinerna och de mer exklusiva vinerna som säljs. Jeppe Appelin på Vejby pekar på en effekt som kanske säger ännu mer om reformens företagsekonomiska betydelse: starkare soliditet. Direktförsäljningen gör att en större del av marginalen stannar hos producenten samtidigt som vingården får en direkt relation till kunden.
Det finns nu även nationella siffror. Folkhälsomyndighetens första sammanställning visar att omkring 83 000 personer deltog i ett betalt besöksarrangemang hos en gårdsförsäljare mellan juni och december 2025. Totalt såldes nästan 83 000 liter alkoholdrycker genom gårdsförsäljningen under perioden, och en majoritet av besökarna köpte också med sig alkohol hem.
Efter ett år hade 188 verksamheter tillstånd. Skåne toppade statistiken med 43 gårdsförsäljare. Samtidigt hade 182 svenska kommuner fortfarande inte en enda verksamhet med tillstånd. Det är alltså en reform med mycket liten nationell försäljningsvolym, men med potentiellt stor lokal betydelse.
Den kanske viktigaste frågan är därför inte hur många liter som säljs utan vad möjligheten gör med företagens framtidsplaner. Ästad är det tydligaste exemplet. Vingården planerar att öka produktionen från omkring 50 000–70 000 flaskor per år till cirka 300 000 flaskor. Gårdsförsäljningen anges som en viktig del i beslutet att investera vidare i en större och mer integrerad vinverksamhet.
När investeringarna handlar om hundratals miljoner kronor blir frågan större än några flaskor över en disk. Gårdsförsäljningen blir en del av affärsmodellen. Och just där blir Svantessons argument om landsbygdsföretagandet betydligt mer intressant.
Samtidigt visar Vinsveriges undersökning något som är minst lika viktigt: Producenterna tycker inte att regeringens reform är färdig. Den mest återkommande kritiken gäller druvorna. För att ett svenskt vin ska få säljas genom gårdsförsäljning måste druvorna komma från producentens egen odling. Flera av vingårdarna i Vinsveriges undersökning vill istället kunna köpa svenska druvor från andra odlare. Kullaberg vill se den möjligheten. Ästad framför samma synpunkt och Vejby är ännu tydligare.
Frågan kan bli avgörande för hur svensk vinodling utvecklas. I etablerade vinländer är det självklart att vinodling och vinframställning inte alltid sker inom samma företag. En lantbrukare kan specialisera sig på druvor och sälja skörden till en vinproducent. Sverige har i praktiken byggt ett regelverk som försvårar just den arbetsdelningen. Om svensk vinproduktion ska växa från pionjärverksamhet till en verklig näring kan detta bli en av de viktigaste frågorna inför nästa förändring av lagen.
Även kravet på det kunskapshöjande besöksarrangemanget får kritik. För att få köpa vin måste besökaren delta i ett betalt arrangemang. På Skepparp ifrågasätter man både längden och varför återkommande kunder ska behöva genomföra samma typ av moment igen. En annan producent vill uttryckligen se en kortare tidsgräns än dagens 30 minuter. Ekesåkra vill gå längre och helt slopa kopplingen mellan försäljningen och evenemanget.
Här finns samtidigt själva kärnan i den politiska kompromissen. För regeringen har besöksarrangemanget varit centralt för konstruktionen av gårdsförsäljningen utan att Systembolagets detaljhandelsmonopol ska äventyras. För vingården kan samma konstruktion bli ett hinder för återkommande kunder.
Sedan kommer kommunerna. Här är skillnaderna anmärkningsvärda. En kartläggning som Vinsverige tidigare redovisat visar att ansökningsavgiften för gårdsförsäljning i den dyraste kommunen låg på 25 000 kronor. I den billigaste: 1 010 kronor. Arton kommuner tog mer än 15 000 kronor medan sex låg under 5 000 kronor.
Samma nationella reform kan alltså innebära nästan 25 gånger högre inträdeskostnad beroende på vilken kommun företaget råkar ligga i. Om gårdsförsäljningen nu ska lyftas som en näringspolitisk framgång blir även den frågan svår att ignorera.
Ett drygt år efter starten börjar därför en mer komplicerad bild framträda. Finansministern har fog för att säga att reformen har gynnat företagande på landsbygden.
Vinsveriges undersökning visar vingårdar med 15, 25, 50 och 70 procent fler besökare. Skepparp har sålt omkring 750 flaskor i veckan under högsäsong. Ästad omkring 450. Vejby ser en starkare balansräkning och Ästad vågar planera för en produktion på omkring 300 000 flaskor. Det är verkliga ekonomiska effekter. Men samma företag som visar att reformen fungerar pekar också på nästa problem. De vill kunna köpa svenska druvor från andra odlare. De ifrågasätter 30-minutersregeln. De möter kommunala avgifter som skiljer nästan 25 gånger mellan olika delar av landet.
Och över allt detta hänger en ännu större fråga. Reformen är tillfällig och gäller under en sexårig försöksperiod. Vinodling fungerar däremot inte i politiska mandatperioder. Från planterad vinranka till kommersiellt vin går flera år och större investeringar måste räknas hem över decennier. Den första politiska striden handlade om huruvida Sverige skulle tillåta gårdsförsäljning. När reformen nu börjar användas som argument inför nästa val kan den andra bli betydligt mer intressant: Om gårdsförsäljningen faktiskt har stärkt svenska landsbygdsföretag – varför inte göra den bättre?
Läs Vinsveriges ursprungliga granskning: Ett år med gårdsförsäljning
